Långhelg

Vi har varit lediga i dagarna fyra. Oj, så mycket vi skulle hinna på dessa dagar; räfsa, städa, tvätta, umgås, städa bilarna.
Hej och hå... Regn och blåst varje dag hittills. Det är sällan det blir som man tänkt sig.

Något som vi i alla fall fått gjort i helgen är att införskaffa presenterna till Lillans födelsedag som är ett par veckor bort. Lite kalasgrejs också. Inbjudningarna är utskickade. Skönt!

Pizza- och filmkväll med barnen. Egengjord pizza och Sune i Grekland. Trevligt!

Ett skafferi har blivit städat och ett köksskåp. Jag har slängt en påse mat och en påse grejer. Det är riktigt bra för att vara jag! 

Jag inte rört mig på en vecka, bara för att jag varit lat/prioriterat annat. Älskade sambon har inte heller kunnat motionera på tre veckor pga trasiga kroppsdelar. Detta sammantaget har antagligen bidragit starkt till den smått spända och griniga stämningen i familjen dessa lediga, regniga, blåsiga dagar. Barnen känner förstås av sånt och blir inte direkt lugna, harmoniska och trygga av det. Antar att vi alla har såna perioder? Det viktiga är att man inte fastnar i det, så det blir ett konstant läge.
Igår så pallrade jag i alla fall mig iväg ut och joggade 8 km i duggregnet. Så fantastiskt skööööönt att komma ut i friska luften, röra på sig, få andas, sortera tankarna och få plåga kroppen lite. Även sambon fick till ett litet motionspass. Det gjorde oss båda gott, för sedan flöt dagen på riktigt bra! Mysig fika på café och besök hos svärmor.  

Nu har jag vaknat av att solen skiner på himlen och jag ska ta mig något litet i magen innan jag beger mig ut på promenad/jogging. Vi får se vad det blir. Mina ljumskar får bestämma. De är lite kinkiga. Ikväll ska vi grilla! Mums. Köttet ligger redan i en spännande marinad som sambon gjort. Jag hoppas solstrålarna ska leta sig in i vårt hus igen och jaga bort surmulna moln.

Ett par av helgens funderingar: 

1) Varför har ofta människor som gillar att strö ironiska, sarkastiska kommentarer omkring sig (gärna då riktade mot andra människor), som är snabba att såga andra människors handlingar och åsikter, så svårt att själva ta ironi, skämt, sarkasm och vänlig kritik? Lite trist kan jag tycka. För det blir liksom inget roligt med envägsironi/sarkasm. Då är det lätt att man känner sig påhoppad.

2) Tycker mig märka att barn (i alla fall mina) har svårare än vuxna att förstå ironi och sarkasm. Skämt går bra, men att vara sarkastisk och ironisk mot dem gör dem bara förvirrade, ledsna och osäkra. Rak, vänlig kommunikation verkar fungera bäst, med inslag av "raka" skämt. Vore intressant att veta vad andra föräldrar har för erfarenheter kring detta!

Nu ska jag koka kaffe och väcka sambon med en stor kram!